I policyn hänvisas till den prioriteringsutredning som staten lät göra 2001. Detta ska vara högst prioriterat:

• Vård av livshotande akuta sjukdomar

• Vård av sjukdomar som utan behandling leder till varaktigt invalidiserande tillstånd eller till för tidig död

• Vård av svåra kroniska sjukdomar

• Palliativ vård och vård i livets slutskede

Om sådant bryr sig varken styrande politiker – socialdemokrater, moderater och liberaler – eller ledande tjänstemän i RVN. Detta trots att policyn uttryckligen säger att de ska tillämpa den genom att före beslut utgå från ”känsla, samvete, empati, förnuft och fakta”. Sådant tänkande saknas helt i den beslutsprocess som i augusti går mot sin fullbordan. Med ”fakta” avses enligt policyn vad olika insatser kan resultera i eller hur mycket de kostar även i annan verksamhet. Sådant belyses inte med en rad i beslutsunderlaget.

De föreslagna avvecklingarna för intensivvården, IVA i Sollefteå och den akutgeriatriska avdelningen i Sundsvall är två övertydliga exempel: När det gäller IVA påstår man sig spara 9,4 sjukskötersketjänster. Men dessa har sedan många år inte ens existerat. Här blir det således inte alls någon besparing utan enbart kostnadsökningar. Och samtidigt stora risker för sjuka patienter som måste flyttas. En svensk studie visar att flytt av intensivvårdspatienter ökar risken att dö med 24 procent. Ett faktum som maktens tjänstemän och politiker struntar i. Brist på förnuft, förakt för fakta.

Geriatriken: 2013 visade Statens berednings för medicinsk och social utvärdering (SBU) att vården av äldre multisjuka blev både bättre och mer kostnadseffektiv om de omhändertogs av geriatriska team med geriatriker, sjuksköterskor, arbetsterapeuter och fysioterapeuter. Det som i RVN ska ersättas med någon sorts konsultverksamhet spridd över olika avdelningar. Geriatrisk vård ger bevisligen både bäst resultat för de äldre och är kostnadseffektiv. De kan återvända till sitt eget hem i större utsträckning. Antalet vårddagar bli mindre. Studier visar att patienter med höftfraktur som vårdades på geriatrisk vårdavdelning i stället för ortopedisk avdelning drabbades av färre komplikationer och hade kortare vårdtid. Tre gånger fler patienter kunde gå ett år efter frakturen.

När det gäller kostnader skriver SBU: ”Kostnaden för särskilt boende inom äldreomsorg var i medeltal cirka 590 000 kronor per vårdtagare år 2012. Motsvarande kostnad för hemtjänst var c:a 156 000 kronor per vårdtagare.” Att behålla geriatrikavdelningen skulle alltså inte bara vara en fördel för patienter och anhöriga utan även för regionen. Och för kommunerna vore det en stor besparing. Men i stället vill den region som påstår sig sätta gamla och multisjuka i centrum ge dem sämre vård samtidigt som man vältrar över en stor kostnad på kommunerna.

Pia Lundin, Specialistsjuksköterska, Oppositionsråd,

Sjukvårdspartiet