Det är den 18 december 2027, kl 18.15. Snön har vräkt ner sedan igår och det är lite svårt att se vägen i mörkret och snöyran. Erik och Anna börjar närma sig Sollefteå i sin ambulans efter en planerad transport till Örnsköldsviks sjukhus. Det hade gått bra, patienten är vid gott mod trots att de 9,5 milen till Örnsköldsvik på grund av väglaget idag hade tagit nästan 2 timmar.

Idag har ingen av dem glömt att ta med matlåda. De känner båda att det blir skönt med lite rast innan nästa planerade körning, denna gång till Sundsvall. Passets andra och sista uppdrag. De är snart framme vid stationen. Anna ser den julpyntade staden och tänker att det är nog lite mindre lampor i år ändå. Många butiker skyltar med tomma fönster och det är inte så många människor ute på gatorna längre. Där är sjukhuset, de tre översta våningarna är helt svarta. De talar en stund om den förändring som skett det senaste året bara. Ingen av dem vill dryfta saken egentligen, de blir bara ledsna och upprörda. Båda två har sökt nya jobb trots att de egentligen inte vill flytta från Sollefteå.

När de precis parkerat larmar akuttelefonen. Anna svarar: ”Ambulans 145, Anna här”. Kerstin på larmcentralen pratar fort men tydligt:

– ”Larm från Junsele. Barn 3 år som blivit mycket slött och nästan inte går att väcka. Familj, fem personer, alla har eller har haft magsjuka med diarré i ca en vecka”. Vid det här laget har Erik redan vänt bilen och styr mot Junsele och den aktuella adressen enligt koordinaterna han ser på skärmen. Kerstin fortsätter: ”Barnet har feber men man vet inte hur hög. Har även varit förkyld cirka en vecka. Barnet, en pojke, har kräkts och haft diarré sedan i förrgår och nästan inte fått i sig något, varken mat eller vätska sedan tidigt i morse. Mamman har försökt med sked. Ni är på väg hör jag, bra. Hur är det på vägen för er, inget vidare väder va? Kör fort, men ta det väldigt försiktigt!”

Det fortsätter att snöa. Erik kör tyst och koncentrerat. Plogbilen har kört under dagen men det driver snabbt igen. Vägen de har framför sig är spårig och svår att urskilja på grund av yrsnön. Han känner adrenalinet i kroppen som ett lätt susande, nu är det fokus som gäller. De måste köra så fort det går. Ingen trafik som tur är, hoppas det inte kommer en timmerbil. Anna har en klump i magen, magsjuka, litet barn. Hon vet hur fort det kan gå. Hon tänker på när hon var nyexaminerad och jobbade på IVA på Huddinge sjukhus. En tvååring med kraftig magsjuka, hade tappat medvetandet i bilen, föräldrarna hade själva kört de fem milen med sitt barn. De trodde inte att de behövde ambulans, de kom för sent till sjukhuset. Barnet dog på IVA trots all kvalificerad vård.

Anna försöker att inte tänka på föräldrarnas förtvivlan där de satt med sitt döda barn i det dunkla rummet på IVA. Nu gäller det att tänka, att göra ett bra jobb. Anna kontaktar Sundsvalls barnläkare och de gör sin plan. Infart och vätska och övriga ordinationer. Anna och Erik talar igenom vad var och en ska göra och försöker båda att intala den andre och sig själva, att detta går bra, vi kan det här, vi är ett bra team.

Det var längesedan de 7,4 milen till Junsele känts lika långa som nu. Även om båda sjuksköterskorna är mycket erfarna så är det alltid något särskilt när det är barn som är drabbade. Det snöar fortfarande kraftigt, strålkastarna lyser upp snöflingorna så det nästan inte går att ha helljuset på. Båda stirrar uppmärksamt ut i det flimrande mörkret. Vill inte stöta på en älg eller ren nu.

Framme, rätt adress. Uppfarten oplogad, går ändå att backa upp ganska bra. Mamma och pappa väntar i hallen. Bakom dem står två syskon i pyjamas. Mamma bär barnet i en liten bomullsfilt. Barnet ligger slapp i hennes famn.

-”Jag följer med”, säger hon sammanbitet. Bleka föräldrar. Mamman har ytterkläder på. Anna och Erik talar lugnt med familjen och visar en säkerhet och ett lugn som får dem att slappna av lite, de berättar att nu tar vi över och du mamma får följa med. Ut i snöyran, in i ambulansen, spänner fast barnet på båren, visar var mamma kan sitta. Nu kör vi. Barnet är nästan medvetslöst.

Erik kör. Anna undersöker barnet. Torr och varm hud, kollar temp, 38,5, tar blodtryck, ok, puls, hög och tunn. Kollar syresättning, lite låg, sätter på en liten syrgasmask på barnet, tar fram ordinerat dropp och nålar. Måste få en infart. Hon försöker sticka en gång, liten arm, hittar inget kärl, pratar lugnande med barnet och mamman, barnet gnyr lite men reagerar mycket lite på sticken. Hon försöker igen på andra lilla armen, hittar inget kärl, pratar lugnande med barnet och mamman, känner svetten komma på ryggen. Barnet gnyr lite.

Erik talar med barnläkaren i Sundsvall och beskriver läget och får ordinationer. Bilen slirar och kränger, ingen plogbil ännu. Anna försöker hitta ett kärl på den lilla foten, hittar inget kärl, talar lugnande med barnet och mamma. Andra foten, bilen kränger och skakar, svårt. Nu, där sitter den, nålen, kopplar droppet. Andas ut. Barnet andas snabbt. Frågar mamma om barnet har kissat idag. Mamma tror det. Mamma ser lugn ut och sitter så nära sitt barn hon kan och pratar tyst med barnet. Anna ser att hon kämpar med paniken. Droppet går fint.

Det snöar fortfarande. De närmar sig Sollefteå. Där är avtagsvägen mot Sollefteå sjukhus. De kör förbi den. Ingen i bilen säger det alla tänker. 11 mil kvar till Sundsvall. Det snöar, det är mörkt. Där framme kör en plogbil. Den kör sakta, snön yr. Det är omöjligt att köra om. Måste vänta med det tills plogbilen kan köra in någonstans och släppa förbi dem.

Erik försöker tänka hur vägen ser ut och var plogbilen kan köra åt sidan. Vet inte, vet nästan inte var de är. Bara svart och vitt överallt och plogbilens gula och röda lampor och ambulansens lampor, blå och gula som tillsammans flimrar i mörkret. Tänker att framför plogbilen är det oplogat. Det kanske inte går fortare ändå, även om de kan köra om. Måste köra, måste ta barnet säkert till Sundsvall. Måste.

Mamman gråter stilla. Barnet är stilla, men andas i sin mask. Droppet går. ”Hoppas nålen håller” tänker Anna. Pratar lugnande med barnet och mamman. 10 mil kvar till Sundsvall.