Det här anser Coronakommissionen att kommunerna måste klara:

• ”Medicinsk kompetens inom äldreomsorgen måste stärkas.”
• ”Sjuksköterskor bör som huvudregel finnas tillgängliga på varje boende under veckans alla dagar.”
• ”Varje särskilt boende bör ha tillgång till medicinsk utrustning för nödvändiga medicinska insatser. Förutsättningarna för att utnyttja sådan medicinsk utrustning är att medicinsk kompetens finns på plats.”
• ”Rådande ansvarsfördelning kräver att en operationell och kontinuerlig samordning mellan regioner och kommuner säkerställs.”

Kommunerna klarar inte detta därför att regionens version av ”god och nära vård” är ett fuskbygge. Socialdepartementets grundidé bakom ”god och nära vård” var att skapa en verklig integration mellan kommunal och regional vård. Det har inte Region Västernorrland genomfört. För medborgarna och patienterna handlar det nu snarare om ”fel sorts vård långt borta”, geografiskt och organisatoriskt. Och en fortsatt gräns mellan kommunal äldrevård och regionens medicinska resurser.

Integrationen mellan regionen och kommunerna som skulle förhindra att patienter hamnar ”mellan stolarna” har man ersatt med diskussionsklubbar – ”samverkansgrupper” där olika chefer från region och kommuner ska träffas och ”samverka”. Verklig integration med ”kontinuerlig och operationell samordning” kan man naturligtvis inte åstadkomma på det viset.

Och så har man uteslutit nästan alla de vårdformer och verksamheter som är speciellt viktiga för multisjuka äldre. Den gruppen kommer att drabbas genom väntetider, krångel, missförstånd och ständiga byten av läkare och sjuksköterskor.

Kirurgi ingår nämligen inte i det tre ”närsjukvårdsområdena”. Inte heller ortopedi, onkologi, psykiatri, röntgen, öron-näsa-hals, gynekologi, hud-, ögon-, infektions- eller lungsjukvård. Så utöver den av Coronakommissionen hårt kritiserade fragmentiseringen mellan huvudmännen, kommuner och regioner, har man åstadkommit något än mer sönderhackat. Utöver klyftan mellan kommunal och regional vård har man skapat väggar mellan de tre ”sammanhållna” närsjukvårdsområdena och den långa rad av specialiteter som genom länskliniksystemet ligger utanför.

Sjukvårdspartiet har sedan lång tid sett de här problemen och som enda parti konsekvent talat för en fungerande och väl beprövad lösning. Att regionens politiker fortfarande inte visar några tecken på omtänkande – beror det på inkompetens, prestigemässiga politiska låsningar eller på rädsla för att förlora lönsamma uppdrag?

Robert Thunfors, Sjukvårdspartiet, gruppledare Region Västernorrland