Hur många liv går förlorade om vi fortsätter som vi alltid har gjort?

Centraliseringen av sjukvården har många aspekter. En som de flesta förbiser är vad den innebär för rekryteringen av människor som blir kirurger och läkare inom akutsjukvården. För dem är centraliseringen liktydigt med ”Jag kommer aldrig kunna bo någon annanstans än i en storstad”. Detsamma kommer gälla för barnmorskor och förlossningsläkare.

För det första tror jag att det är många som inte vill jobba på större sjukhus utan föredrar ett mindre eller ett medelstort. Och för det andra vet jag att alla inte trivs i en storstad. Ekonomiskt innebär dessutom ett jobb i en större stad i praktiken att du kommer få mindre pengar över efter att räkningarna är betalda även om lönen är bättre.

Människor kommer alltså att tvingas till en plats där de inte vill bo, jobba på ett sjukhus vars storlek de inte uppskattar och dessutom göra allt detta med en sämre ekonomi än om de fick arbeta på ett mindre/medelstort sjukhus. Det är svårt att rekrytera till sjukvården och till akutsjukvården är det extra svårt. Är det då så klokt att begränsa urvalet av tänkbara kandidater redan från början?

Det kan ligga något i att sjukvården genom ökad centralisering kan rädda fler liv men det rör sig inte om några 500 per år. Centraliseringens konsekvenser kommer nämligen att ta död på fler än så!

Hur många liv kommer att gå förlorade…

■ … för att vården är för långt bort?

■ … för att det är ”slut på ambulanser”?

■ … när den dyra helikoptern inte kan lyfta på grund av dåligt väder?

■ … på akuten för att ingen hade tid att titta till de där ”inte så allvarliga” som blev allvarliga fast ingen hade tid att upptäcka det?

■ … för att patienter som inte är tillräckligt friska för att skickas hem ändå blir hemskickade för att någon som är sjukare har behov av deras säng?

■ … av att vården är långt bort och människor väljer att vänta till morgonen efter med att åka in?

■ … i månadslånga operationsköer som skapats av centraliseringen?

Det kommer att vara långt fler än 500 liv som går förlorade. Det är redan hundratals liv som gått förlorade sedan vården började centraliseras till döds.

Ska bristen på nära sjukvård få fortsätta att förvärras samtidigt som allt fler patienter dör, till förmån för centraliseringsfördelar som inte finns? Ska vi acceptera argument som ”det har historiskt varit svårt att rekrytera”, eller ska vi göra något åt det? Ska vi konstatera att det finns problem och ”lösa” dem genom att lägga ner?

Eller ska vi genomföra verkliga lösningar eftersom sjukvården är livsviktig och inte kan läggas ner utan att samtidigt ta död på patienter?

Vi behöver innovativa lösningar och vi behöver fantasirika människor inom politiken och i vården. Vi behöver förändring och utveckling. Där finns mycket mer att spara än genom avveckling och att göra ”som vi alltid har gjort”.