Nu har man gjort det igen. Under påståenden om att man tar ansvar minskar man antalet vårdplatser och tjänster – och skrämmer bort ytterligare några i personalen. ”Jag är inte rätt person att svara på om ett minskat antal vårdplatser är rätt sätt för regionen att spara pengar”, skrev Sofia Mirjamsdotter i en ledarartikel i ST och TÅ den 6 september Det märkliga är att regionens konsult och ledande tjänstemän lyckats få politikerna att tro det är rätt metod.

Men de försöker inte ens uppskatta hur stora kostnader åtgärderna orsakar på grund av att de sjuka patienterna ändå finns kvar men måste vårdas ”någon annanstans”, transporteras, tas om hand i andra län eller på avdelningar som redan har patienter i korridorerna – och då av allt fler stafettläkare och inhyrda sjuksköterskor. Som kostar dubbelt så mycket som de som ”sparåtgärderna” skrämt bort.

Snart genomför man nya nedläggningar motiverade med personalbrist som man själv orsakat.

Det här har gjorts gång på gång under de senaste 20 åren av politiker som lider av vanföreställningar om centraliseringens och stordriftens fördelar. Men det har istället lett till större och större underskott. Man har avvecklat och dragit ner på vårdplatser. Men det har inte hjälpt. Ändå borde väl ändå nuvarande aktiva majoritetspolitiker åtminstone komma ihåg ”Insatsplanen” från 2015. Den som på tre år skulle spara 250 miljoner – men istället redan 2016 ledde till kostnadsökningar på 300 miljoner. Då fick man höja landstingsskatten.

Och nu står man där med ännu högre kostnader. Det enda som räddar regionen från ett rekordstort underskott är statsbidrag man fått på grund av pandemin.

Sundsvalls sjukhus, som den här gången också drabbats hårt är kraftigt överbelastat och det kommer nu att bli ännu värre. Personalen känner övertrycket varenda dag. Tjänstemän och politiker får bara se det genom stafettkostnaderna. Men man tycks inte ens försöka förstå vad det ytterst är som gör att de blivit så höga.

Sjukvårdspersonalen är otroligt lojal, kanske inte mot systemet men mot sina arbetskamrater, sin arbetsplats och mot patienterna. Och det är inte av girighet som några ändå slutar och kanske tar ett jobb på annat håll för ett hyrföretag. Man har först förgäves gjort allt för att det ska fungera. Det har vi sett i sommar, med alla överbeläggningar och stor brist på vårdplatser. Det gick hjälpligt den här sommaren också.

Det blir färre och färre vårdplatser. Man lappar och lagar men letar aldrig efter orsaker. Man anställer ”vårdplatskoordinatorer” för att råda bot mot vårdplatsbristen. Typisk symtombehandling för en med nuvarande politiska ledning kroniskt sjuk vårdpolitik. Den ena vårdanställda efter den andra närmar sig den gräns där hoppet slocknat.

Pia Lundin
Specialistsjuksköterska
Oppositionsråd
Sjukvårdspartiet Västernorrland