Konsultbolaget Lumell Associates slutsats i sin ”Utvärdering av specialistvårdens organisation” är att kliniksystemet ”framöver kommer att vara det mest ändamålsenliga sättet att organisera en majoritet av specialistvården”. Men varken det som redovisas i utredningen eller erfarenheterna från oss som jobbar i vården leder till den slutsatsen.
Det första motivet till organisationen var att ”skapa optimala förutsättningar för en tydligare ledning, styrning och uppföljning samtidigt som ansvar och befogenheter för såväl verksamhet som personal och ekonomi förs närmare medarbetarna.”
Ändå skapade man en organisation med 19 länsverksamhetschefer utan gemensamma mål. Alla kan följa sina egna agendor och göra stora utbudsförändringar på sjukhusen utan hänsyn till helheten. Resultatet blev resursslöseri med en än mer haltande organisation än den vi hade förut.
Det andra motivet var att ”utveckla mer effektiva processer som förenar maximalt värde för patienterna med en attraktiv arbetsmiljö”.
När det gäller ”maximalt värde för patienterna” så är resultatet generande:
- I Vården i siffror från SKL 2016, där 16 delområden bedöms så ligger Norrbotten och Västernorrland sämst till bland alla landsting.
- När det gäller undvikbara skador i vården så har de ökat kraftig. 2016 var LVN näst sämst.
- Andelen överbeläggningar är fortsatt högre än genomsnittet i riket.
- Förtroendet för sjukhusen bland innevånarna ligger lägst i landet.
- När det gäller rimliga väntetider till vård och behandling ligger RVN näst sist.
- På frågan om vården ges på lika villkor för hela befolkningen ligger Västernorrland sist.
Personalens arbetsmiljö har inte blivit bättre. Visst har man rekryteringsproblem i hela landet men personalflykten från Region Västernorrland är extrem. RVN har landets högsta stafettkostnad. Den har ökat från 138 till 447 miljoner på fem år. Det har ingenting med naturlig avgång att göra. Orsakerna är kliniksystemet och arbetsmiljön. Arbetsmiljöverket har givit enhetscheferna inom RVN ett förläggande med hot om vite därför att deras arbetsmiljöer innebär, inte risk för ohälsa – utan faktisk ohälsa.
Det tredje motivet var ”kostnadseffektivitet och en systematisk samordning av sjukhusens verksamheter” och ”ekonomi i balans”.
Samordningen och samarbetet mellan både sjukhusen och klinikerna har försämrats. Specialistvårdens kostnader ökade mellan 2013 och 2014 med åtta procent. Från 2014 till 2017 blev den årliga kostnadsökningen fem procent. Så mycket för ”ekonomi i balans”…
Lumell konstaterar att man inte har lyckats skapa ”en tydlighet kring ledning och styrning som skall fungera som vägledning för organisationen/…/ Det är inte troligt att det fullt ut kan uppnås inom nuvarande organisation”.
Den som skrev att kliniksystemet kommer att vara ”det mest ändamålsenliga sättet att organisera” kan inte ha läst utvärderingen.
Sjukvårdspartister i vården
