Vem ser de osynliga människorna?
Caroline Nordgren
Den tragiska skolskjutningen på Campus Risbergska i Örebro, där elva människor miste livet, har skakat hela Sverige. Händelsen väcker frågor om samhällets förmåga att förebygga psykisk ohälsa och upptäcka individer i riskzonen. Gärningsmannen beskrivs som en 35-årig man utan tidigare kriminell bakgrund, som levde isolerat och i arbetslöshet. Polisen utreder nu motivet, men kopplingar till psykisk ohälsa är inte oväntade.
Efter dådet har krav på skärpta vapenlagar lyfts. Men vapenlagarna i Sverige är redan stränga. Psykisk ohälsa, missbruk och suicidrisk är exempel på skäl för att dra in en licens. I detta fall hade de hårdare reglerna inte gjort någon skillnad.
Denna tragedi belyser behovet av en välfungerande barn- och ungdomspsykiatri (BUP) samt vuxenpsykiatri. Att tidigt identifiera och behandla psykisk ohälsa är avgörande för att förhindra liknande katastrofer. Väntetiderna till BUP är dock långa. Yngre barn kan få vänta flera år på en utredning för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). När de börjar skolan flyttas ansvaret till skolans resurser, vilket ofta innebär ytterligare förseningar. Äldre barn väntar ofta 1–2 år på utredning och därefter 6–9 månader på att få behandling.
Även inom vuxenpsykiatrin är situationen allvarlig. Väntetiderna till psykologkontakt kan vara ett år eller mer. De som söker akut hjälp får sällan den vård de behöver. Missbruksvården i regionens regi är nästan obefintlig – en kort avgiftningsperiod är
ofta det enda som erbjuds.
Jag vill vara tydlig: varken psykisk ohälsa, missbruk eller NPF-diagnoser leder till våldsbrott. Men det är indikatorer på att personen kan behöva extra stöd. När stödet uteblir riskerar barnet att gå ut skolan utan godkända betyg, utan framtidsutsikter och utan möjlighet till egen försörjning. Riskerna för att det ska skada fler än individen förstärks allt eftersom utanförskapet ökar.
Tragedin i Örebro visar bristen på samverkan mellan vården och andra samhällsinstanser. Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och socialtjänsten borde spela en större roll i att upptäcka och hjälpa människor i riskzonen. Att en 35-årig man varit arbetslös i tio år och inte klarar av att skicka jobbansökningar borde vara en tydlig varningssignal. Hur många fler lever isolerade i tyst desperation?
För att förhindra framtida tragedier krävs en kraftig förstärkning av psykiatrin. Vi behöver fler resurser, kortare väntetider och ett samhälle där det är enkelt att söka och få hjälp. Vi måste också bli bättre på att samverka för att identifiera och stödja de som riskerar att hamna utanför.
Det handlar om att skydda våra medborgare och skapa trygghet för alla. Genom att satsa på psykisk hälsa investerar vi inte bara i individers välmående, utan också i ett säkrare och mer hållbart samhälle.
Caroline Nordgren,
ledamot i regionfullmäktige,
Sjukvårdspartiet Västernorrland
Publicerad i Sundsvall tidning den 23 februari 2025:
https://www.st.nu/2025-02-23/vem-ser-de-osynliga-manniskorna/
