Läs om förhandlingsspelet och hur S+M+L bildade sin oheliga allians.

Höstens politiska förhandlingar i Region Västernorrland

Du som tar dig tid att läsa detta kommer att få en unik inblick i hur det politiska spelet i regionen har gått till under hösten.

Bild: Majoritetspartierna i Region Västernorrland

Sjukvårdspartiet fick 8,71% av väljarstödet i valet. Det räckte till sju mandat i regionfullmäktige – av 77 mandat totalt. Vi utgör alltså exakt en elftedel av regionfullmäktige.

När valet var klart och färdigräknat, vilket det blev först den 24:e september, så började ”vem tar vem”. D.v.s. partierna måste börja försöka komma överens om vilka som slår ihop sig i en majoritet, eller i en minoritet.

OBS: Både majoritet och minoritet är namn på den STÖRSTA GRUPPEN partier som går ihop. En majoritet uppstår om partierna som går ihop får mer än 50% av mandaten. En minoritet uppstår om partierna som går ihop får mindre än 50% av mandaten (men gärna så nära 50% som möjligt)

Det går utmärkt att styra i minoritet så länge man bedömer att de återstående partierna inte kan förväntas prata ihop sig och göra gemensam sak för att gå minoriteten emot. Åtminstone inte så ofta. Eller i väldigt viktiga frågor. Normalt sett får man kalkylera med att det kan bli nederlag ibland, när man går ihop i en minoritet.

Vi i Sjukvårdspartiet hade redan långt före valet listat ut att den ”ideologiska omöjligheten” där Moderaterna och Socialdemokraterna skulle gå ihop efter valet – var mycket trolig. Moderaterna hade redan i mitten på mars sonderat terrängen för ett samgående med Socialdemokraterna, i en SIFO-undersökning.

Det var också mycket tydligt under valrörelsen hur de tu ingalunda ställde sig i varsin ringhörna. Man stod snarare bredvid varandra. Det tydligaste oppositionspartiet i valrörelsen var vi, Sjukvårdspartiet.

Mycket riktigt satte sig S och M genast i förhandlingar efter valet. Förhandlingarna påstods sedan stranda, och om det får man tro vad man vill. När förhandlingarna ”strandat” så gick M tillbaka till sina tidigare samarbetspartners C, KD och L. De fyra partierna M, C, KD och L hade utgjort oppositionsgruppen ”Vårdalliansen” under förra mandatperioden.

Bild: Kampanjbild från SJPV den 5 september 2018, fyra dagar innan valdagen.

Sjukvårdspartiet bjöds nu in till förhandlingar med gamla Vårdalliansen. Här var det frågan om en minoritetsbildning. Totalt fanns 10+8+7+5+3 mandat. Alltså 33 mandat. För egen majoritet hade krävts minst 39 mandat. Kvar fanns SD och V. Båda hade åtta mandat. Samt naturligtvis S med sina 28 mandat.

För att få till en majoritet (utan S) krävdes alltså att endera SD eller V släpptes in på något vis. Då hade den bildade majoriteten fått 41 mandat. En majoritet som hade kunnat fungera. Dock fanns ganska stora ideologiska motsättningar från Vårdalliansens partier att ta in V i allmänhet och att ta in SD var helt uteslutet.

Här finns en sak som är viktig att förstå. Om vi leker med tanken att M, C, KD, L och SJVP hade enats om att gå ihop i ett styre. Då hade t.ex. V kunnat erbjudas att vara med på en kant. D.v.s. M, C, KD, L och SJVP hade beslutat om vilka som skulle få vilka uppdrag i regionen. V hade sedan fått gå till bordet och kolla om de vart nöjda med vad de fick (det hör till spelet att inte vara det). Det skulle alltså ha blivit hårda förhandlingar och ett parti som M hade blivit tvingade att acceptera att man släppt fram V i beslutande ställning på några poster lite här och där i regionen.

Nu uppstod inget enande om att gå ihop i någon majoritet. Det diskuterades inte ens. Det var hela tiden tal om att bilda en minoritet. Då på 33 mandat.

De första att lämna förhandlingsbordet var L. De såg nog att de skulle bli otroligt små bland många partier med sina blott tre mandat. Moderaterna följde snart efter. Officiellt gnällde man på att Sjukvårdspartiet var för hårda i förhandlingarna, men mer troligt är att en minoritet på blott 30 mandat var för svag och att man i konstellationen hade varit tvungen att dela kakan med för många andra partier.

Så Moderaterna gick tillbaka till Socialdemokraterna. Man tog Liberalerna med sig. Då kunde man bilda en majoritet med 28+10+3 = 41 mandat. ”Den oheliga Alliansen” var född.

Kvar stod en spräckt Vårdallians med C och KD. Samt därutöver Sjukvårdspartiet, V och SD. Vad kunde det bli av detta?

Om vi lägger ideologi åt sidan så hade Sjukvårdspartiet och Vänsterpartiet under valrörelsen varit överens i många sakfrågor. Många såg nog ett samgående av dessa partier i en opposition som något mycket troligt. Till sak hör att Vänsterpartiet var det största partiet av C, KD, SD, SJVP. Dessutom skulle gruppen V+SJVP få 8+7 = 15 mandat. C och KD skulle bara få 8+5 = 13 mandat.

Så då skulle ju V+SJVP kunna bilda opposition, där V var största oppositionsparti och där man tillsammans med SJVP dessutom var största oppositionsgruppen? Det är faktiskt inte troligt för……

Historiskt har det varit kutym att oppositionen bildar sig själv – och organiserar sig själv. D.v.s. att majoriteten inte lägger sig i och därigenom ”väljer sin egen opposition”. För hur skulle det se ut?

Ja, fråga Timrå kommun. Där har detta skett. I Timrå kallas oppositionsrådet lite raljerande för ”Majoritetsråd” av större delen av den opposition som rådet är tänkt att företräda. Merparten av oppositionen accepterar alltså inte sitt eget oppositionsråd. Detta eftersom rådet är valt av mindre än hälften av oppositionen och därutöver av majoriteten (som alltså lade sig i)! Majoriteten Socialdemokraterna och Vänsterpartiet valde alltså sitt eget oppositionsråd (SVT 26/11).

Det är alltså mycket troligt att majoriteten hade lagt sig i även i regionen och valt C+KD till sin egen opposition. Den hade varit väldigt svag dessutom. Som det i stället blev, blev mycket bättre……..

För C, KD och SJVP hittade varandra under de förhandlingar som ändå hann pågå innan L och M lämnade förhandlingsbordet. Därför fortsatte förhandlingarna, men kom nu att handla om möjligheten att bilda en opposition.

Matematiskt var det solklart att oppositionen skulle få betydligt bättre inflytande om ett fjärde parti kunde delta. Därför blev det som ovan beskrivits. C, KD och SJVP delade upp uppdragen i regionen och bjöd in V till mer eller mindre färdigförhandlat förhandlingsbord. V var så klart inte nöjda, men efter hårda förhandlingar bildades så en löst sammansatt oppositionsgrupp av C, KD och SJVP, där V fick klart ökat inflytande i regionen genom att med sina mandat stödja gruppen.

Sammantaget kan man nog säga att regionen har en mycket stark opposition utifrån detta uppgör:

* I styrelsens och nämndernas utskott har majoriteten tre av totalt fem platser. Oppositionsgruppen inkl. Vänsterpartiet har följaktligen de övriga två platserna.

* Oppositionsgruppen inkl. Vänsterpartiet tog tack vare uppgörelsen den sista platsen i den viktiga ”Nämnden för Hållbar Utveckling” (NHU).

* I många uppdrag finns det bara två platser. Matematiskt får oppositionsgruppen inkl. Vänsterpartiet den andra av dessa två platser – mycket viktigt.

Helt utanför står SD, vilket alltså är det enda parti som står på helt egna ben i regionen. Man är sin egen lilla oppositionsgrupp, kan man säga. Partiets inflytande är mycket begränsat. Man har t.ex. bara en enda ledamot av sjutton totalt i regionstyrelsen. Detsamma gäller hälso- och sjukvårdsnämnden. Man har bara en enda ledamot, av tretton totalt, i nämnden för hållbar utveckling.

Därmed har vi förklarat hur maktförhållandena i region Västernorrland uppstod och hur förhandlingarna gått till bakom kulisserna – skrapat på ytan. Hoppas att du som tog dig ända hit fann denna information intressant och lärorik.