Region Västernorrland står inför ett av de mest kontroversiella besluten på årtionden – att avveckla centrala delar av Sollefteå sjukhus. Regionledningen lutar sig tungt mot en riskanalys som ska garantera att förändringen kan ske utan att äventyra patientsäkerheten. Men nu visar en ny oberoende granskning att denna analys inte håller måttet. Den borde aldrig ha fått ligga till grund för ett så allvarligt beslut.
Det är de ideella organisationerna SFA (Sollefteå Framtidens Akutsjukhus) och ÖFA (Örnsköldsvik Framtidens Akutsjukhus) som initierat denna granskning av beslutsunderlaget till förslaget om nedmontering av Sollefteå sjukhus.
Granskningen är genomförd av en av landets ledande riskforskare, f.d. professor Lars Harms-Ringdahl på IRS Riskhantering AB. Den visar att den så kallade riskanalysen lider av över 30 brister och avvikelser från god praxis. Det är ett haveri i både metod, genomförande och rapportering.
En undermålig metod från start
För det första användes en egenpåhittad ”förenklad riskanalys”, som saknade tydliga kriterier för vad som är acceptabel risknivå. Dokumentationen är så bristfällig att varken sannolikhet eller konsekvens av identifierade risker har redovisats. Det gör det omöjligt att följa upp eller granska analysens slutsatser.
Dessutom deltog inga patientrepresentanter i analysen, trots att det rör frågor om just patienternas säkerhet. Enligt god praxis inom vården ska både personal och patienter vara delaktiga när patientsäkerhetsrisker analyseras. Här valde regionen att stänga ute båda grupperna.
Risker nedgraderades – utan transparens
Totalt identifierades 102 risker i delprojekten, varav 24 bedömdes som allvarliga (C-nivå). Dessa nedgraderades sedan till en mildare nivå (B) efter interna möten – utan protokoll, utan dokumentation och utan förklaring. Att i efterhand skriva ner allvarlighetsgraden utan att motivera förändringen är inte bara oansvarigt – det är direkt vilseledande.
Ekonomin haltar – patientsäkerheten kostar
Regionen hävdar att besparingen vid en omstrukturering kan uppgå till 50 miljoner kronor. Men granskningen visar att det är långt ifrån säkert. Bara kostnaden för förlängda vårdepisoder till följd av den ökade risken kan i värsta fall uppgå till 40 miljoner – per år. Dessa kostnader har inte räknats med i underlaget som Region Västernorrland har tagit fram.
Och arbetsmiljön då? Den nämns inte ens i riskanalysen – trots att lagen kräver att det görs en bedömning inför organisationsförändringar. Risker för personalens arbetsmiljö har alltså helt ignorerats.
Ett beslut med för högt pris
Att fatta ett beslut av denna dignitet utan ett gediget, transparent och professionellt underlag är oacceptabelt. Sjukvårdspartiet kräver att riskanalysen underkänns. Det är inte nog att peka på en besparing på papper när det verkliga priset kan bli fler vårdskador, sämre arbetsmiljö och i värsta fall förlorade liv. Detta kan dessutom ske till en rent ekonomisk kostnad som ändå blir densamma som nu eller till och med dyrare. Det vet vi inte säkert eftersom Region Västernorrlands granskning helt har bortsett från de ökade kostnaderna, precis som Ernst & Young gjorde vid den förberedande utredningen av olika alternativ.
Politik får aldrig bli en övning i siffror utan förankring i verkligheten. Om regionledningen vill ta ansvar för invånarnas trygghet och förtroende, måste den börja med att ta patientsäkerhet på allvar – och låta en riktig riskanalys ligga till grund för sina beslut.
Skribent:
Caroline Nordgren
Ledamot i regionfullmäktige och
politisk sekreterare för Sjukvårdspartiet
Citat ur ”Granskning av riskanalys i strukturutredning av Sollefteå Sjukhus”:
”Man valde en hemmagjord metod som på flera sätt avviker från goda praxis.”
(s. 16)
Den metod som användes för riskanalysen saknade både tydliga riktlinjer och relevanta definitioner. Det fanns ingen tydlig angivelse för vad som skulle anses vara en acceptabel risknivå.
”Syftet med riskanalysen strider mot god praxis och behovet av objektivitet.”
(s. 16)
Istället för att vara ett objektivt beslutsunderlag verkar syftet snarare ha varit att visa att riskerna kunde hanteras.
”Sannolikhet och konsekvens står inte i protokollet, vilket förhindrar möjligheterna till uppföljning och granskning.”
(s. 16)
Utan dessa grundläggande komponenter blir analysen omöjlig att verifiera.
”Rapporten från riskanalysen följer inte god praxis enligt vedertagna rekommendationer.”
(s. 16)
Dessutom saknas protokoll från de möten där riskerna diskuterades och nedgraderades – exempelvis de så kallade “medicinska dialogerna”.
”Resultatet av riskanalyserna […] 64 hade klassats som Ökad risk för vårdskada (B) och 24 som Hög risk för vårdskada (C).”
(s. 12)
”Den sammanlagda risknivån kan vara alldeles för hög även om alla risker kan klassas som B.”
(s. 13)
Även om alla C-risker nedklassificeras till B, innebär det ett mycket stort antal kvarvarande patientsäkerhetsrisker.
”Det finns osäkerheter i den ekonomiska bedömningen. Kostnader för fler vårdskador har inte beaktats.””
(s. 16)
”Kostnaderna för fler vårdskador behöver inte synas direkt i räkenskaperna, men bör ändå beaktas.”
(s. 13)
En stor del av besparingen riskerar alltså att ätas upp av kostnader för ökad vårdbelastning – något som inte tagits med i kalkylen.
“Konsekvensbedömning för arbetsmiljön har inte tagits med i slutrapporten, trots krav på detta i utredningsdirektivet.”
(s. 16)
“Systemperspektivet försvann vid analysen […] flera risker kan ha utelämnats.”
(s. 16)
Analysen saknar både en arbetsmiljöbedömning och en integrerad syn på helheten – exempelvis hur förändringen påverkar primärvården och vårdkedjan.
“Riskanalysen visar upp så många brister och avvikelser från god praxis att den inte bör godkännas som beslutsunderlag.”
(s. 16)
Denna sammanfattande slutsats från rapportens författare är tydlig och kraftfull – analysen håller inte måttet.
